François L'Ollonais

Definition

Mark Cartwright
av , översatt av Nils Melin-Kronsell
publicerad på 21 October 2021
X
translations icon
Tillgänglig på andra språk: Engelska, Franska
François L'Olonais (by Unknown Artist, Public Domain)
François L'Ollonais
Unknown Artist (Public Domain)

François L’Ollonais (också stavat L’Olonais eller L’Olonnais, ca 1630–1668), egentligen Jean-David Nau, var en fransk buckanjär och pirat som opererade från Tortuga på Hispaniola. År 1667 attackerade han Venezuela, då en del av det spanska fastlandet i Amerika, och han hade ett rykte av att utföra sadistiska grymheter till den grad att han gick under smeknamnet ”spanjorernas gissel”. L’Ollonais fortsatte sitt plundringståg i Hondurasbukten men blev slutligen slaktad och uppäten av lokala kannibaler.

Tidig karriär

Jean-David Nau föddes mellan 1630 och 1635 i Les Sables-d’Olonne på den franska västkusten, och därmed fick han sitt smeknamn François L’Ollonais. Vid 20 års ålder begav han sig ut på havet och hamnade i Karibien. Möjligen var det för att det hårda livet som sjöman ombord på ett skepp inte passade honom, men han blev i varje fall efter en tid i stället en kontraktsanställd arbetare på en plantage. Efter att ha jobbat där i tre år anslöt sig Nau till ett gäng laglösa jägare på Hispaniola som blev kända som buckanjärer på grund av deras vana att röka sitt kött på grillar. De spanska myndigheterna försökte åtskilliga gånger att slå tillbaka mot buckanjärerna men de motstod alla attacker, ofta retirerande till de vilda centrala delarna av ön. Många av buckanjärerna blev pirater och Nau var en av dem, möjligen främst motiverad av att hämnas på spanjorerna som hade först många av hans bröder bland jägarna.

Ta bort annonser

Advertisement

Vändning till sjöröveri

Tortuga (Ile de la Tortue) som låg i nordvästra Hispaniola (dagens Haiti och Dominikanska Republiken) blev en central hamn för buckanjärer från 1630-talet och framåt. Ön fick sitt namn på grund av dess likhet med en sköldpadda när den sågs på långt håll. De franska koloniala myndigheterna kontrollerade Saint Domingue på andra sidan av ön men blundade för buckanjärerna i Tortuga eftersom de var användbara för att avskräcka spanska krigsskepp. François L’Ollonais började att använda Tortuga som en bas för sina pirataktiviteter från 1660-talet. Han erhöll ett infångat skepp av guvernören och blev uppmuntrad till att attackera spanska skepp.

I en ökänd anekdot skar l’Ollonais ut hjärtat På en fÅnge, tuggade lite på det, & stoppade det sedan i MUNNEN på en annan fånge.

Den grymmaste av alla buckanjärer

François L’Ollonais har ryktet av att vara den grymmaste och mest depraverade av alla buckanjärer, en titel som inte har lite konkurrens. Ökänd för att inte ta fångar, L’Ollonais föredrog att helt enkelt avrätta sina fiender i stället, ofta genom halshuggning. Den blodtörstiga buckanjären presenteras som en grotesk galning i Alexander Exquemelins inflytelserika verk av den här perioden, The Buccaneers of America (publicerad på engelska 1684). Verket blev oerhört populärt tack vare hans ofta överdrivna och färgsprakande biografier. L’Ollonais brutala avrättningar ledde till att han fick smeknamnet ”spanjorernas gissel” (Fléau des Espagnols). I en ökänd anekdot skar L’Ollonais ut hjärtat på en fånge, tuggade lite på det, och stoppade det sedan i munnen på en annan fånge. Det visade sig dock att L’Ollonais grymma behandling av sina fångar arbetade emot honom eftersom spanska besättningar och kolonisatörer nu slogs till döden eftersom det inte fanns någon mening i att ge upp då alla led samma öde ändå.

Ta bort annonser

Advertisement

The Spanish Main and Caribbean Pirate Havens  c. 1670
Spanska fastlandet i Amerika och karibiska pirathamnar ca 1670
Simeon Netchev (CC BY-NC-SA)

L’Ollonais mottog också en del våld. I en episod blev han och hans män strandade på en ö längs Campechekusten utanför Mexico där de stötte på en inhemsk folkstam. De flesta av hans män blev dödade, men L’Ollonais lyckades fly genom att smeta in sig själv i blod och gömma sig bland sina döda män. Han var uppenbarligen en påhittig och snabbtänkt man, och lyckades också ta sig tillbaka till säkerheten i Tortuga i en stulen kanot.

Erfarenheterna med Cempecheindianerna avskräckte inte L’Ollonais från sina grymma tillvägagångssätt. När han attackerade ett förankrat krigsskepp i en hamn i Kuba tillfångatog han ett gäng spanjorer som alla blev halshuggna utom en som blev ivägskickad för att leverera ett brev till guvernören i Havanna. Brevet informerade de spanska myndigheterna att L’Ollonais skulle fortsätta att inte visa någon pardon mot tillfångatagna spanjorer och alla skulle bli avrättade. Samtidigt tog han över krigsskeppet för eget bruk och använde det för att fortsätta terrorisera farvattnen utanför det spansktillhörande fastlandet i Amerika, denna gång utanför Venezuelas kust.

Ta bort annonser

Advertisement

Attacken mot Maracaibo

Buckanjärer som var kapare hade egentligen enbart fått utfärdat auktoritet av sina respektive kolonialmakter att attackera spanska skepp och inte hamnar. Ett krig bröt dock ut mellan Frankrike och Spanien från 1667 till 1668, vilket innebar att Venezuelas kust blev ett legitimt mål. L’Ollonais attackerade den venezuelanska delen av det spanska fastlandet år 1667. L’Ollonais manskap bestod av omkring 600 män i åtta skepp, främst buckanjärer både från Hispaniola och Tortuga. De övertog omedelbart två skepp innan de ens anlänt i Venezuela och tog stora mängder silver, smycken, musköter, krut, och kakao. Maracaibo var L’Ollonais destination, på den tiden en bosättning med omkring 4000 invånare och ett centrum för den regionala handeln med pärlor. Uppsättningen i hamnen som vaktade ingången till Maracaibosjön intogs enkelt; buckanjärerna attackerade fortifikationen från landsidan och undvek därmed de 16 kanonerna som var vända ut mot havet.

Vasseur's Fortress, Tortuga
Vasseurfästningen, Tortuga
Unknown Artist (Public Domain)

Buckanjärerna plundrade staden, men det var svårare att hitta något värdefullt byte, eftersom de flesta invånarna redan hade flytt med sina viktigaste värdesaker. L’Ollonais skickade sina män ut i de omkringliggande skogarna i två veckor för att jaga de flyende invånarna. 20 spanjorer blev fångade och torterade och på sedvanligt vis dödade. L’Ollonais rörde sig sedan vidare mot Gibraltar på den andra sidan av Maracaibosjön. Här använde garnisonen sina åtta kanoner och gjorde hårt motstånd. Omkring 70 av buckanjärerna blev antingen dödade eller sårade. Till slut kapitulerade garnisonen, då antalet döda hade nått 200, och 150 personer togs till fånga. Mer byte samlades in och invånarna fick utstå fler grymheter under en fyra veckor lång framfart. L’Ollonais tog till en vanlig metod hos buckanjärerna som var att han hotade befolkningen med att bränna ner hela bosättningen om inte en lösensumma betalades. Invånarna skramlade ihop 10 000 silverpesos (pieces of eight).

Likt de flesta obehagliga skurkar fick l’Ollonais till slut vad han förtjänade, & i hans falL tycks det Ske på ett särskilt passande vis.

Buckanjärerna återvände sedan till Maracaibo och utpressade de spanska myndigheterna där på en ännu större lösensumma för att dessa skulle tillåtas att återvända till säkerhet. Denna gång fick buckanjärerna 30 000 silverpesos. Expeditionen blev en enorm succé och L’Ollonais och hans manskap återvände till Tortuga och spenderade sitt byte so fort som möjligt på vin, kvinnor, och spel. Efter tre veckor var pengarna spenderade och havet kallade åter igen.

Ta bort annonser

Advertisement

Honduras & död

En annan stor expedition planerades snart igen, denna gång en attack på Nicaraguas kust. L’Ollonais ledde än en gång expeditionen mot spanjorerna, denna gång med 700 män i sex skepp. Den här gången hade buckanjärerna mindre tur och deras flotta hamnade i stiltje i Hondurasgolfen. För dem gjorde det dock ingenting varifrån plundringsgodset kom, så år 1668 attackerade buckanjärerna Honduras kust, däribland den lilla bosättningen Puerto Caballos. Än en gång hade lokalinvånarna flytt så fort de fått syn på buckanjärerna, men de som var oturliga nog att bli infångade blev torterade tills de avslöjade var det fanns värdesaker. Alexander Exquemelin berättar följande om L’Ollonais tortyrmetoder:

När L’Ollonais hade ett offer framför sig, om den stackars saten inte svarade på hans frågor högg han mannen i delar med sin huggare och slickade blodet från klingan, då han innerligt önskade att det vore den sista spanjoren i världen han just dödat.

(Citerad i Rogozinski, 203)

François L'Olonais Cigarette Card
Cigarettkort med François L'Ollonais
Metropolitan Museum of Art (Copyright)

L’Ollonais lyckades inte hitta något värdefullt plundringsgods, till och med ett infångat spanskt skepp visade sig ha en tom last. En räd inåt landet möttes enbart av en spansk trupp i bakhåll och övertagandet av San Pedro, en minimal bosättning utan något av värde för buckanjärerna. Hela expeditionen var ett misslyckande, och många av L’Ollonais kaptener övergav operationen.

Likt de flesta obehagliga skurkar fick L’Ollonais till slut vad han förtjänade, och i hans fall tycks det ske på ett särskilt passande vis. När han jobbade sig ned genom ett näs utanför Panama år 1668 övertog han en spansk galeon, men då han och hans besättning inte var bekanta med den här typen av tungt och otympligt skepp, tappade de kontrollen över det i det svårnavigerade farvattnet och skeppet gick på grund omkring Mosquito Coast i Nicaragua. L’Ollonais beordrade sin besättning att bygga enkla båtar, men i en expedition inåt land för att leta resurser blev de attackerade och övermannade av en spansk styrka. L’Ollonais flydde och seglade iväg längs kusten, men i en annan mindre expedition i Dariéngolfen blev han tillfångatagen av kannibaler. L’Ollonais blev skuren i bitar tills han dog, och sedan blev han grillad. De bästa delarna åts, och det som återstod brändes till aska och fördes bort med vinden.

Ta bort annonser

Advertisement

Ta bort annonser

Annonsering

Om översättaren

Nils Melin-Kronsell
Jag har studerat assyriologi i Uppsala och tog min kandidatexamen 2018. Jag studerar för tillfället assyriologi på masternivå i Köpenhamn.

Om författaren

Mark Cartwright
Mark är en historieskrivare baserad i Italien. Hans specialintressen är keramik, arkitektur, mytologi, och att utforska de idéer alla världens civilisationer delar. Han har en Master i politisk filosofi och är publiceringsredaktör för WHE.

Citera detta arbete

APA-stil

Cartwright, M. (2021, October 21). François L'Ollonais [François L'Olonais]. (N. Melin-Kronsell, Översättare). World History Encyclopedia. Hämtad från https://www.worldhistory.org/trans/sv/1-20137/francois-lollonais/

Chicagostil

Cartwright, Mark. "François L'Ollonais." Översatt av Nils Melin-Kronsell. World History Encyclopedia. Senast ändrad October 21, 2021. https://www.worldhistory.org/trans/sv/1-20137/francois-lollonais/.

MLA-stil

Cartwright, Mark. "François L'Ollonais." Översatt av Nils Melin-Kronsell. World History Encyclopedia. World History Encyclopedia, 21 Oct 2021. Webb. 27 Jun 2022.